onsdag 18 februari 2015

Awesome!

Det är väl det som sammanfattar alpina VM 2015 bäst. Awesome! Och antagligen det ordet som jag hört mest under de här två veckorna. 

Dags för längd-VM nu (inte för mig dock) och jag har inte riktigt hunnit med att uppdatera innan. Men här kommer i alla fall en sammanfattning av alpin-VM i Vail/Beaver Creek. 

Grymma två veckor, stekande sol, medaljer, bra tider (har hunnit äta middag varje kväll), grymma och härliga människor (åkare + ledare) att jobba med. 

Bara en sak som var lite smolket i bägaren: min egen åkning. Fick känna på den omtalade torra, fjäderlätta snön de första dagarna, men då hade jag inte tid att ge mig ut och åka. När det sedan fanns tid till det så var det i och för sig bland den bästa piståkningen jag varit med om… men när Patrik Järbyn, som bor där, de första dagarna berättar om hur det brukar vara: det snöar ett till två dygn, sedan har du sol och blå himmel med 50-70 cm nysnö att åka i. Då blev man ganska sugen. Men men…får spara det till en annan gång. 

Skoteråkningen som vi hann med på den tävlingsfria dagen får kompensera. Shit va kul det var. 2 timmars ös uppe på berget med utsikt över Vail. Awesome!! 

Jobbmässigt då? Jo, det var ju mestadels jobb, och det var roligt och gick smidigt hela vägen. 
Mestadels standardbilder, men prio var att försöka få hem bilder snabbt pga konkurrensen samt tidsskillnaden, så under framförallt första veckan prioriterade jag att stå i målfållan framför att gå upp i backen och få actionbilder. 

Men jag gjorde även en del vid-sidan-om jobb de här dagarna, bla en NBA-match i Denver för Expressen och även ett rep på Vail där ju Mikaela Shiffrin och Lindsey Vonn kommer ifrån och fortfarande bor i, också det för Expressen. 

Pratade bla med ägaren till Route 6, en pub där lokalbefolkningen (i Eagle Vail, vilket enligt lokalbefolkningen är något helt annat än Vail) samlades för att se Shiffrin ta guld i Sochi, Jeff, borgmästare och deltidspolis i Eagle County, som berättade om att Mikaela öppnat dörren när de kom och skulle sjunga julsånger härom året... 
















Lika som bär enligt Anna Swenn-Larsson, jag och TT-jens. Vem är vem? Foto: Pontus Lundahl, TT


Toast-glass, anyone?

Lojze, serviceman från Rossignol som skött om skidorna för Hansdotter, Maria PH och  Lindell Vikarby i 12 år. 
Kevin Durant och Russell Westbrook, stora stjärnor i NBA. 




Vinns egna parkering i Vail, med förnamnet felstavat...

Foto: Pontus Lundahl, TT

måndag 25 augusti 2014

Plånboken

Min plånbok blev stulen av två flinka tjuvar i maskopi när jag var i Monaco på Formel 1 i maj.

Det satte mig lite i skiten eftersom det skedde på sista dagen av tävlingarna, söndagen, när alla banker var stängda. Dessutom skulle jag ta mig upp till Paris och bevaka några dagar av Franska Öppna, men jag hade inte bokat varken transport dit eller hotell för resten av vistelsen eftersom jag inte visste om jag skulle komma iväg under söndagen.

Min nyfunne vän från kvällen innan, den svenske fotografen Patrik Lundin som jobbar för Sutton Images i London, var vänlig nog att låna mig 200 euro så jag kunde klara mig till måndagen.

Efter att jag kom hem hade jag har haft fullt upp med att fixa allt som jag blev av med, betalkort, körkort, Lisebergskort mm.

Men för några dagar sedan dök den upp. Polisens hittegodsavdelning hade fått in den och eftersom jag polisanmält den (Lisebergskortet låg ju i plånboken) så kunde de skicka den hem till mig.

Den var länsad så på allt förutom två saker.

Mitt AIPS-kort (presskort) som var det enda jag inte lyckats ordna fram ett nytt av.
Och det enda taxikvittot jag hunnit få därnere innan jag blev av med plånboken och som fram tills nu saknats i min kvittoredovisning.



fredag 15 augusti 2014

Håkan på Ullevi



Lite sent på det här, men nu är den i alla fall ute. Boken om Håkan Hellströms spelning på Ullevi som  jag var med och skapade i början på sommaren.

Helt klart ett av de roligaste jobben jag gjort någonsin.

Som inbitet Håkan-fan var det svårt att hålla sig professionell. En kollega sa till mig i låt två: -Du får fota lite också och sluta stå där och flina.
Jag hade positionen nere i diket, och kunde följa med Håkan runt under hela spelningen var han än befann sig. Jag sprang nog ett maraton under kvällen.

Jag fotade, dansade och sjöng på samma gång och hade fyllt alla minneskorten redan halvvägs in i konserten.

Riktigt roligt också att få vara med i det här sammanhanget med så många andra duktiga fotografer, samt Jan Gradvall som stod för texten.

Jag får inte visa några bilder än som jag tagit under konserten, så en bild på mig i total eufori får duga så länge.

Är du sugen på att köpa boken så finns den bla här: http://www.adlibris.com/se/bok/hakan-hellstrom-pa-ullevi-9789171263209?campaignId=f00ff819-c170-4b52-9853-e7851e7941bc
Foto: Adam Ihse/Exponera/TT



fredag 23 maj 2014

Formel 1

En liten dröm som går i uppfyllelse här: Jag är och fotar Formel 1. I Monaco dessutom.
Anledningen stavas Marcus Ericsson. Första svensken på 23 år i F1-cirkusen gör att det plötsligt blir intressant för oss att åka, det tackar vi för.

Börjar dock inse att det nog var dumt att göra sitt första F1-race just i Monaco. Det är knappt att de rutinerade fotograferna som följer alla race vet var man får och inte får gå som fotograf. Det är hemliga tunnlar under banan, gångar som plötsligt stängs, funktionärer som visar dig 2 km åt fel håll, oklara regler om vem som får vara i depån och inte.

Jag kör dock på en vinnande stil i form av den förvirrade men vänlige svensken. Det har tagit mig ända in i depån hos Caterham (som Marcus Ericsson kör för) vilket gick bra ända tills Tom, deras Head of communication, ropade på mig och sa "- You can´t just wonder in and out here". Då hade jag precis stått i vägen inne i deras garage när de skulle montera Marcus framvinge.

Men jag och Tom är bra polare numer så det var ingen större fara...

Well, jag tycker så här: Det är ingen som talar om för dig vad du får och inte får göra. Konstigt nog. Alla förväntas kunna alla regler. Fotochefen är både argsint och fransman. Han föll tillslut för min smittande charm och gav mig en väst - med access till pitlane - trodde jag. Men det visar sig att västarna för access till banan och den med access till pitlane är i stort sett identiska. Men det tackar jag för, eftersom funktionärerna inte heller ser skillnad...

Måste ändå säga att det är förvånansvärt vänligt och positivt bemötande bland alla som jobbar med det här. Jag trodde det skulle vara idel bistra miner och väldigt hårt klimat, men icke. Kanske beror på att jag har mest fokus på Caterham och inte Red Bull eller Ferrari, men ändå.

Vad mer?
Jo. Ljudet. De har tydligen sänkt ljudet detta året, eller, motorerna är svagare vilket gör att det blir lägre ljud.
När jag kommer in på banan första dagen så stelnar hela kroppen varje gång en bil kör förbi. Det är så satans högt och går så fort att man inte vågar närma sig bilarna. Dessutom smäller motorerna (snedtänder typ) på raksträckorna med en hög knall (jo, jag har öronproppar).

Efter nån timme så börjar man dock vänja sig och sedan, i slutet på dagen, så sitter man med ett litet stålräcke mellan sig själv och bilarna och fotar igenom en glipa och inser att bilarna svischar förbi kanske 1-1,5 meter ifrån dig på andra sidan.
Jag skulle inte vilja vara med om att en bil brakar in i det räcket, även om räcket nog står pall för att ta emot bilen. Hoppas jag.













onsdag 5 mars 2014

Tillbaka och iväg igen

Hemma från Sochi sen en vecka. Skönt med ledighet för att få krafterna åter. På flyget hem kändes allt man skulle ta tag i när man var hemma väldigt jobbigt. En veckas ledighet senare så var man ganska taggad att ta tag i saker och ting igen. Skönt.

Blir dock ganska upphackat eftersom jag just nu sitter på flyget på väg till Åre för bevakning av damernas WC.

--------------------

Största kraftansträngningen under OS kom förvånande nog på Gardermoens flygplats i Oslo.
Världens kaos på flygplatsen när vi skulle lämna Sochi gjorde att vi inte visste om bagaget skulle gå hela vägen eller om vi behövde hämta ut det i Oslo. Vissa fick det skickat direkt, andra behövde hämta ut det. Efter en rad olika bud i Oslo när vi letat efter bagaget och sedan kommit hela vägen ut till incheckning igen så hamnade vi hos en luttrad SAS-kvinna.
Jag, Calle, Bornemann från TT och SRs Jonas Enarson kom andfådda och förklarade vår situation, och att vårt flyg till Göteborg gick typ nu.
Hennes instruktioner var tydliga:
- Jonas Enarson, du må springe! Och då menar jag springe! Allt vad du kan!!
Och som han sprang. Och som vi sprang. Det lilla propellerplanet väntade snällt på oss men finvodkan jag köpt med blev kvar i säkerhetskontrollen.
Vårt bagage väntade på Landvetter, TT och SR hade inte samma tur.
Dock var min väska trasig men jag fick precis ut en ny, större och bättre. Tack för det SAS!


---------------------

Roligast sen hemkomsten förutom att se familjen igen måste ha varit gårdagens presskonferens där IFK Göteborg presenterade nyförvärvet May Mahlangu.
Håkan Mild började på bred göteborgska med orden: - De e svårt å hitta en bättre spelare än majj.
Han avslutade med - Har ni några frågor till majj eller majj så kan vi ta det separat. Lite tillspetsat men ungefär så.
Håkan påstod att han själv inte insett hur det lät. Oerhört roligt och några dämpade fniss hördes bland den samlade pressen.

------------------------







 






fredag 21 februari 2014

In i kaklet

Det känns att det är nära slutet nu. Alla skämt har gått några varv för långt. Rutinerna är invanda. Ruckar någon på dem så blir det kaos. Man tar exakt samma sak vid varje frukost för att tillämpa minsta motståndets lag. Ungefär så.

Idag var en lurig dag. Vi hade svårt att planera. Skicross och slalom ungefär samtidigt. Men det löste sig med hjälp av en gnutta tur och mina numera tränade ben som spänstigt sprang uppför de 481 trappstegen i djävulstrappan från Skicrossen, återhämtade sig något i kabinbanan över till det alpina, och sedan knatade upp halvvägs i slalombacken. Väl där hittade jag ett tomt TV-torn som visade sig vara bästa fotopositionen i hela backen. Bonnröta, som TT-Pontus kallade det.

Senaste dagarna har bjudit på lite av varje som vanligt.
Bla en räjäl dipp härom dagen då jag först somnade under en presskonferens. Jag skulle bara lägga mig ner och vila ryggen medan vi väntade på att få fota, och sedan vaknade jag av att samme TT-Pontus stod över mig och fotade. Senare på kvällen när jag gjorde ut bilder somnade jag hela tiden, vaknade upp och fortsatte, somnade igen.... Men krafterna är nu åter.

Inte den mest smickrande bilden kanske men det är så det börjar se ut här nu, folk somnar lite här och var.