fredag 23 maj 2014

Formel 1

En liten dröm som går i uppfyllelse här: Jag är och fotar Formel 1. I Monaco dessutom.
Anledningen stavas Marcus Ericsson. Första svensken på 23 år i F1-cirkusen gör att det plötsligt blir intressant för oss att åka, det tackar vi för.

Börjar dock inse att det nog var dumt att göra sitt första F1-race just i Monaco. Det är knappt att de rutinerade fotograferna som följer alla race vet var man får och inte får gå som fotograf. Det är hemliga tunnlar under banan, gångar som plötsligt stängs, funktionärer som visar dig 2 km åt fel håll, oklara regler om vem som får vara i depån och inte.

Jag kör dock på en vinnande stil i form av den förvirrade men vänlige svensken. Det har tagit mig ända in i depån hos Caterham (som Marcus Ericsson kör för) vilket gick bra ända tills Tom, deras Head of communication, ropade på mig och sa "- You can´t just wonder in and out here". Då hade jag precis stått i vägen inne i deras garage när de skulle montera Marcus framvinge.

Men jag och Tom är bra polare numer så det var ingen större fara...

Well, jag tycker så här: Det är ingen som talar om för dig vad du får och inte får göra. Konstigt nog. Alla förväntas kunna alla regler. Fotochefen är både argsint och fransman. Han föll tillslut för min smittande charm och gav mig en väst - med access till pitlane - trodde jag. Men det visar sig att västarna för access till banan och den med access till pitlane är i stort sett identiska. Men det tackar jag för, eftersom funktionärerna inte heller ser skillnad...

Måste ändå säga att det är förvånansvärt vänligt och positivt bemötande bland alla som jobbar med det här. Jag trodde det skulle vara idel bistra miner och väldigt hårt klimat, men icke. Kanske beror på att jag har mest fokus på Caterham och inte Red Bull eller Ferrari, men ändå.

Vad mer?
Jo. Ljudet. De har tydligen sänkt ljudet detta året, eller, motorerna är svagare vilket gör att det blir lägre ljud.
När jag kommer in på banan första dagen så stelnar hela kroppen varje gång en bil kör förbi. Det är så satans högt och går så fort att man inte vågar närma sig bilarna. Dessutom smäller motorerna (snedtänder typ) på raksträckorna med en hög knall (jo, jag har öronproppar).

Efter nån timme så börjar man dock vänja sig och sedan, i slutet på dagen, så sitter man med ett litet stålräcke mellan sig själv och bilarna och fotar igenom en glipa och inser att bilarna svischar förbi kanske 1-1,5 meter ifrån dig på andra sidan.
Jag skulle inte vilja vara med om att en bil brakar in i det räcket, även om räcket nog står pall för att ta emot bilen. Hoppas jag.